Sentimental

Det är dags, imorgon flyttar jag ut ur det rum jag kallat mitt eget under det senaste året. Amy frågade mig under kvällen hur det känns nu när det inte är så lång tid kvar innan jag flyttar och jag hade inte riktigt något svar på det. Jag kommer ihåg när jag stod på kastrup med familjen bredvid mig och vi skulle säga hejdå, vilket inte var så svårt. Då kände jag mer "jaja, hejdå. Jag går nu" liksom, jag ville bara iväg och tänkte inte på vad jag lämnade bakom mig i Sverige.

Men NU, nu efter ett år med denna underbara familjen, dessa underbara barn. Hur kan jag lämna, hur kommer jag klara det? När jag faktiskt tänker på att jag kommer lämna dem om 1½ vecka så gör det ont, som att hjärtat krymper typ. Ännu mer ont gjorde det idag när jag tömde min byrå på alla papper jag samlat på mig under året, när jag fick tag på födelsedagskort m.m som pojkarna och vännerna gett mig. Trodde inte riktigt att jag kunde bli så sentimental.
Men jag har fortfarande 1½ vecka kvar, så jag ska inte gråta än och jag kommer ju tillbaka igen.